Yes vi gjorde det! Men satan vad kallt det var #swimrunmayhem Aspen Challenge


Foto: Helene Claesson <3

Vi klarade det! En timme och 35 minuter tog det att springa cirka nio kilometer till den väl dolda badplatsen på andra sidan Aspen och sedan simma tillbaka tvärs över sjön.

Löpningen var lika lätt som vi visste att den skulle vara, simningen däremot blev lite av en prövning. 
När vi snabbt tog av oss skor och kläder för att börja simma var det en otroligt vacker syn som välkomnade oss. Vattnet låg alldeles blankt och även om det inte vart sol så kändes temperaturen i luften helt okej. Dessutom var vi ordentligt varma efter springningen.

Den känslan skulle ändra sig.

Med undantag för de första simtagen (som var chockartade) kändes det förvånansvärt skönt i vattnet. Calle ändrade sig i sista stund och körde med våtdräkt men jag hade ingen så det vara bara att bita ihop och fokusera.

Vilken naturupplevelse! Viken vi klev ner i har jag aldrig simmat i förut. Vi såg fiskgjuse på nära håll och allt var frid och fröjd. Jag och Calle småpratade och skojade. Tyvärr är ingen av oss goda crawlare så det fick bli bröstsim.

Efter halva sträckan ändrade sig upplevelsen. Då började allt handla om att tänka bort kylan. 
Calle tipsade om att tejpa fingrarna (för att göra det lättare att få bra armtag när man blir kall) och det var nog smart att vi hade gjort det.

Det var längre än vi trott. Snarare två kilometer än en och en halv.

Kylan började sprida sig i hela armarna och in mot bröstet och jag fick kämpa lite för att inte börja tvivla på att jag skulle klara det. Calle hade blå läppar och började frysa även han, trots våtdräkt.

Men vi tog oss framåt. Meter för meter. Efter en halvtimme hade vi passerat udden och sedan var det bara den kortare sträckan kvar.

På stranden såg jag Helene och barnen vänta med varma kläder och strax var vi framme. Vilken känsla! Och vilken fucking köldfrossa. 
Jag och Calle fullkomligt skakade i hela kroppen när vi kommit upp. Det höll på en lång stund efteråt. Kylen liksom trängde sig ut i alla lemmar inifrån. 
Satan vad jag frös.

Samtidigt: Lyckokänslan av att ha klarat det!

Vi lämnade Calles trapp prick klockan 10 och gick upp på stranden 11.35.

Nästa år gör vi om det. Då sätter vi nytt personligt rekord.

Fan så kul det var.